Sen jag pratade med min underbara lillebror Andreas så har jag verkligen inte mått bra.. känns som att jag går under.
Är så ensam här, har ju bara Krister.
Jag har älskat Andreas från första stund, han är som mitt första barn. Jag har varit med i allt,han är min bubbe.
Vi har alltid stått varamdra nära och jag vill att han ska komma ihåg att det var han och jag, när han är äldre. Att med mig gjorde man massa grejer,med mig åt man godis mitt i veckan och fick de han ville ha.
Tänk så glömmer han bort mig nu? Nu flyttar jag ju så långt bort.. tänk så tappar vi de vi har.
Jag vill inte de. Jag vill att det ska vara vi två,som gör de roliga sakerna.

Och mina föräldrar, vem ska jag nu prata med? Besöka under dagarna,få hjälp med Harry osv.
Här finns ingen som kan ta honom om jag behöver en paus eller vill gå ut. Finns dessutom ingen ATT gå ut med.
Jag är ensam.

Vill jag verkligen flytta? Ja.
Kan jag flytta när de väl kommer till kritan? Jag vet inte.



-

Har sån ångest.
Inför Tobias, rätterång,flytt,skola,Harry och allt.
Jag vet inte om jag klarar det..

Jag hade slutat röka,försökte iaf. Men ångesten är för stor nu.
Den är för stor..