Amanda och Harry <3 -

Den "rätta"

Ibland undrar jag hur jag kan vara så bombsäker på att jag och krister kommer leva tsm hela livet. Hur kan det kännas så rätt?

Jag vet inte men jag vet att de bara är så. De ÄR bara så. De finns inte ens i min värld att vi går skilda vägar (självklart kan de hända något allvarligt, men den sannolikheten är inte heller så stor), att vi "lessnar" på varandra och vill starta om. Varför? Jag vet inte, men jag vet att de är så.

Det jag måste få hjälp med bara är att bearbeta det som hände med T och allt i mitt "tidigare" liv. För jag är inte alltid så snäll mot Krister.. de vet jag själv. Och oftast så mår jag dåligt över de men samtidigt så har T skadat mig på de värsta sätt man kan, både fysiskt och psykiskt.. så jag är rädd. Jag gör allt för att skydda mig själv, jag tänker ALDRIG mer låta någon ens ha en chans att köra över mig eller "vinna", få en makt över mig, veta mina svagheter och utnyttja mig.

Och de gör att jag inte kan ge hela mig, hela mitt allt till Krister.

Men jag ska söka hjälp, de måste jag. Både för mina barns skull och för Krister skull.

För jag vill bli en bra fru och en bra, glad mamma som VÅGAR lite mer. Inte en paronid,vresig fru och mamma.

Här har man de bästa i livet.

Den bästa killen som finns, som aldrig ens skulle säga att jag är dum i huvudet, en underbar go unge som är mitt LIV! Och en till underbar unge.. och ändå så gör man i princip allt för att förstöra de för man tror att de kommer hända förr eller senare.

Visst är de sjukt hur man gör saker omedvetet, de är först när man får tid så här att tänka efter och verkligen se VARFÖR man beter sig som man gör ibland.

Vissa dagar tänker jag verkligen så att jag tar mitt pick o pack och flyttar igen, jag och ungarna klarar oss själva- jag orkar inte vara rädd och behöva tänka och känna så mycket.

Men de brukar gå över.. jag vet oftast att de är min hjärna som ställer till de, för mycket tankar.

Och hur Krister står ut med mig? Det vet jag inte hur. Och kanske därför jag blir rädd också så ofta, för jag vet hur jag beter mig och vem orkar med det i längden? Alla har ju sin gräns, och jag kämpar stenhårt för att komma till den gränsen ibland- trust me.

Men jag hoppas han står ut tills jag blir hel igen.. iaf någorlunda fixad och så får jag försöka skaffa mig fler "bra" dagar, så vi båda kan stå ut med mig tills jag blir lagad.

För en sak är säker.

Jag har aldrig velat gifta mig förr men nu är det enda jag tänker på. Nu är det enda jag vill är att Krister ska ge mig en ring och att vi gifter oss om några år.

Jag brukar tjuvtitta på bröllopsklänningar och sånt skit, bara för att jag också ska få drömma.

Det kanske kan bli bra detta iaf?

Jag tror det

2012-01-16 @ 14:58:35 Tankar Permalink

Kommentarer

Postat av: Anonym

Förstår precis hur du känner. Jag har aldrig blivit illa behandlad, men det där med att må psykiskt dåligt... Och känner du att du behöver så SÖK! Jag fick hjälp genom BVC och det är det bästa jag gjort, bortsett från barn och den biten. Att prata läker många sår och man behöver "få ut" det. Till någon som faktiskt kan förstå och som kan komma med redskap för hur man ska hantera det och vad man kan göra för att må bättre. Jag kämpar med min ätstörning och jag är långt ifrån klar men efter varje möte med min terapeut känns livet lite mer positivt och i jobbiga stunder kan jag ta till det hon har lärt. Allt kommer bli bra, jag vet det. Och det gäller dig också, men man måste våga ta hjälp och inse att set tar tid. Och så har du Krister och han kommer finnas där och det måste du våga tro på. Men han kan inte laga dig, det kan bara du, däremot är han och kommer vara en trygghet och ett enormt stöd om du vågar släppa in honom. Känner igen mig så mycket i det du skriver och jag vill att du ska veta att vill du prata eller skriva så gör det. Det är tungt att bära allt själv. Vill du har jag ett nummer till terapeuten jag började gå hos och som hjälpte mig vidare till behandlingen jag får just nu. Hon heter Monika, jobbar i västerhaninge och är helt underbar. Det är så skönt att se att du tänker positivt på framtiden, fortsätt med det! Jag tror på dig! Och det vore ju toppen att få gå på ditt och Kristers bröllop. Nu blev det en liten uppsats här men jag känner för dig och vill att du ska veta att set kan och kommer bli bättre! Du kommer bli en fantastik fru och du ÄR en toppenmamma till Harry. Stor kram från mig.

2012-01-17 @ 14:26:59

Trackback